Jag gick in i väggen 1997/98. In i det sista arbetade jag med stand up, men till slut fick jag ge upp den delen av karriären för att kunna jobba alls. Under sju år tråcklade jag mig fram på alternativa vägar medan jag på olika sätt behandlade min utbrändhet.
Jag testade ny kost, mera motion, avslappning, mental målbildning, terapi, reiki, shiatsu, Qi Gong, kroppsterapi…
Det går att vara utbränd på flera olika nivåer tycker jag mig se nu med mera erfarenhet. Du kan vara fysiskt utbränd, körd i botten, kan inte komma ur sängen, är totalt orkeslös. Eller kan det vara psykiskt utbränd man är, det kommer vågor av ångest och gråt som inte går att hejda eller få stopp på. Social trötthet och brist på empati brukar höra till den psykiska utmattningen. Man bryr sig inte om andra och orkar inte gå på artighetsvisiter eller knappt fira jul med familjen.
Mental utbrändhet är en annan nivå och den kallas också hjärnstress. Tänk att du har skrivbordet fullt av ärenden och ska sortera upp dem i högar efter angelägenhetsgrad. Efter fyra timmar sitter du där fortfarande och skyfflar papper. Det går inte att förstå vad som är viktigt eller smått. Hjärnan är så stressad att den har stängt av intellektet och därför kan du inte sovra.
För min del fanns det även en själslig dimension. Jag var fyrtio år, hade jobbat oavbrutet sedan tonåren med bara några års avbräck för utbildning. Hade jag valt rätt väg? Rätt partner? Rätt liv? Eller hade något schackrats bort längs med vägen, något som var viktigt, som var JAG? Fyrtioårskrisen är en själslig check-up; Är jag sann mig själv? Det är ofta runt den krisen man skiljer sig, gifter sig, säljer företag, startar eget – helt enkelt gör verklighet av den där drömmen man haft men inte har fullföljt.
Och så slutligen den andliga dimensionen. Det känns nästan konstigt att prata om Gud i vårt sekulariserade samhälle, vi som har det så bra behöver ju knappt Gud längre. Bilen går bra och om man bara struntar i att amortera lånen för hårt har man råd att topp-renovera istället.
Men Gud är avlastning. Avlastning uppåt. Den du kan prata med när det är för mycket, när det har kört ihop sig i ditt liv. Någon som lyssnar och förstår. När jag gick in i väggen fick jag kontakt med min barndomstro igen. Jag gick ut i skogen, där Gud alltid funnits helt naturligt för mig när jag var barn, och sa som då.
-Se till mig som liten är. Jag lägger mitt liv i dina händer. Snälla, bär mig, för jag orkar inte gå längre.