Jag gick in i väggen 1997/98. In i det sista arbetade jag med stand up, men till slut fick jag ge upp den delen av karriären för att kunna jobba alls. Under sju år tråcklade jag mig fram på alternativa vägar medan jag på olika sätt behandlade min utbrändhet.
Jag testade ny kost, mera motion, avslappning, mental målbildning, terapi, reiki, shiatsu, Qi Gong, kroppsterapi…
Det går att vara utbränd på flera olika nivåer tycker jag mig se nu med mera erfarenhet. Du kan vara fysiskt utbränd, körd i botten, kan inte komma ur sängen, är totalt orkeslös. Eller kan det vara psykiskt utbränd man är, det kommer vågor av ångest och gråt som inte går att hejda eller få stopp på. Social trötthet och brist på empati brukar höra till den psykiska utmattningen. Man bryr sig inte om andra och orkar inte gå på artighetsvisiter eller knappt fira jul med familjen.
Mental utbrändhet är en annan nivå och den kallas också hjärnstress. Tänk att du har skrivbordet fullt av ärenden och ska sortera upp dem i högar efter angelägenhetsgrad. Efter fyra timmar sitter du där fortfarande och skyfflar papper. Det går inte att förstå vad som är viktigt eller smått. Hjärnan är så stressad att den har stängt av intellektet och därför kan du inte sovra.
För min del fanns det även en själslig dimension. Jag var fyrtio år, hade jobbat oavbrutet sedan tonåren med bara några års avbräck för utbildning. Hade jag valt rätt väg? Rätt partner? Rätt liv? Eller hade något schackrats bort längs med vägen, något som var viktigt, som var JAG? Fyrtioårskrisen är en själslig check-up; Är jag sann mig själv? Det är ofta runt den krisen man skiljer sig, gifter sig, säljer företag, startar eget – helt enkelt gör verklighet av den där drömmen man haft men inte har fullföljt.
Och så slutligen den andliga dimensionen. Det känns nästan konstigt att prata om Gud i vårt sekulariserade samhälle, vi som har det så bra behöver ju knappt Gud längre. Bilen går bra och om man bara struntar i att amortera lånen för hårt har man råd att topp-renovera istället.
Men Gud är avlastning. Avlastning uppåt. Den du kan prata med när det är för mycket, när det har kört ihop sig i ditt liv. Någon som lyssnar och förstår. När jag gick in i väggen fick jag kontakt med min barndomstro igen. Jag gick ut i skogen, där Gud alltid funnits helt naturligt för mig när jag var barn, och sa som då.
-Se till mig som liten är. Jag lägger mitt liv i dina händer. Snälla, bär mig, för jag orkar inte gå längre.
Comments 7
Starkt!
Starkt & intressant inlägg! Tack Babben
Huga! Det där vill jag inte vara med om….men hur undviker man? Det är ju så himla svårt, det där med självinsikt!
Hej Sussi, tack för din kommentar. Precis som du nämner är nog självinsikt en nyckel. Min upplevelse är ofta att den vägen som kräver utveckling, tid och arbete är den mest långsiktiga. Jag tror att vi måste lära oss att inte se livet som en nödsituation i vår stress, prioritera rätt saker, lägga in tid för återhämtning osv. Mvh Emanuel
Psykiskt utbränd..den delen i texten var som om du beskrivit mig och igenkännandet är stort. Mått så under lång tid och vänner/familj höjer ett varnande finger för utbrändhet o vill att jag söker hjälp. Men hur? Vart vänder man sig? Vad säger man?
Hej Jessica,
Tack för din kommentar. Vänd dig till din vårdcentral och säg precis som det är. Psykologen på min vårdcentral hjälpte mig mycket med hur jag ska tänka och göra för att återhämta mig. Mvh Emanuel
Stort tack till denna modiga kvinna som med sån enkelhet sätter ord på det väsentliga i livet.
Babben – du fick verkligen hela paketet på en gång. Kanske för att du just var extremt stark och van att springa igenom alla väggar till vardags medan andra stannade långt innan? Tacksam att du delar din erfarenhet och skulle gärna vilja se dig tala vitt och brett om just detta om att vara människa med flera dimensioner, varav vi numera byggt bort den andliga i vår vardag. Vi har blivit robotar och måste återerövra vår mänsklighet. Kram!